inez-abrahamzon

Ibland känner jag mig klokare än klokast. Det är inte var dag, men det händer. Häromdagen var jag med på ett seminarium om vindkraft. Exemplet för konferensen var den stora etablering som planeras i gränslandet mellan Jämtland och Västernorrland i de fyra kommunerna, Sollefteå, Strömsund, Bräcke och Ragunda. Just det området är unikt på flera sätt förutom att det geografiskt spänner över flera gränser.

För mig är det häftigaste att 50 byar enats och gått ihop i föreningen ”Förenade vindbyar”. Det är drygt 550 vindsnurror som ska upp i området – och om bygden får återbäring på 0,5 procent av bruttoproduktionen så handlar det om 10 miljoner. Inte smågrus direkt.
Problemet är att föreningen inte släpps in i förhandlingarna tillräckligt bra. Istället vill exploatören ” jobba mer transparent ”

Jag citerar det svar jag fick på seminariet om varför de bara samråder med kommunerna. För mig var det dock skitsnack – inget är mer transparent – än att låta alla få insyn. Men det kanske var ”genomskinligt” han menade. I så fall har de lyckats.

Men det som gjorde att jag kände mig så klok var något annat. Debatten handlade mycket om hur man ska underlätta processerna för vindutbyggnad. Kära vänner, demokrati kopplat till bygdepeng är lösningen. Då går det lätt och fort. Dessutom blir det rätt. Särskilt om man gör som Förenade vindbyar föreslår. Använder bygdepengen till att göra en lokal investerings- och etableringsfond där exploatörer, kommuner och lokala företrädare fattar gemensamma beslut.

Det är vad jag kallar lokalt inflytande, demokrati och transparens.

Lite brydd blir jag allt när jag står bakom scenen vid SVT:s morgonsoffa och byter några ord med Thomas Idergaard, politisk kommentator och före detta muf:ordförande.
Det är inte åsikterna som förvånar, utan insikten att han inte vet vad Hela Sverige ska leva är för något. Han kommer ihåg kampanjen, men sedan blandar han ihop oss med Glesbygdsverket, som inte länge finns. Och just det trodde han alltså om Hela Sverige ska leva – att vi inte längre fanns.

Jag tror dess värre att han är sinnebilden för vårt problem. Vet att Thomas är oerhört intresserad av politik och dessutom är han i grunden Skelleftebo. Slutsatsen är att vi behöver bli mer synliga, för syns man inte så finns man inte. Men utmaningen för oss är att göra det med hedern i behåll. För chansen att bräcka Schymans penningbränning är liten. Och här kan man ju inte låta bli att citera den gamla vänsterledaren C H Hermansson. ”Nån jävla ordning ska det vara i ett parti.” Det gäller nog också för vår organisation om Hela Sverige ska leva.

Idag har vi stått vid Almedalen och pratat med folk. Det är svårt att bli sedd i det vimmel av människor som flanerar runt. Själv värjer jag mig för alla flygblad, tidningar och kassar som delas ut. Inser att det skulle handla om kilovis av papper och bråte att släpa runt på i annat fall. Och den insikten gör förstås att jag förstår att andra gör likadant när det närmar sig våra flygblad. Men vi har något som få kan konkurrera med. Armbryterskan Heidi Andersson och hennes bror Torbjörn lockar folk att stanna upp, lyssna och bryta arm Och när det stannar upp står de framför flera roll up’s från Hela Sverige ska leva och våra medlemsorganisationer, där den gemensamma nämnaren är ”All utveckling är lokal, även den globala”

Egentligen behöver man inte fattar mer än så. Det räcker! För vill man ha demokrati måste man börja lokalt, jämställdheten börjar i köket. Och har man fattat det – förstår man säkert också att de som bor i städerna behöver mat och energi – för att överleva.
Och har den insikten väl ramlat ner så är det väl enkelt att förstå att vi mår bra att varandra. Eller mer precist, utan landsbygden dör resten.

Käre kollega

Undertecknad vill vördsamt anhålla om ett samtal under Landsbygdsriksdagen i Sunne. Jag avser icke att samtalet skall kretsa kring registerhållningskurser, utvärderingskriterier, Riksrevisionsverkets nya policydokument, ehuru de är intressanta ämnesområden för både Dig och Mig.

Min intention är istället att vårt samtal enkannerligen ska röra framtid och utveckling av den del av Sverige med lägre befolkningssnitt än 4 personer/kvadratkilometer.
Visserligen har New York samma antal invånare per capita som Sunne men min fasta övertygelse är ändå att skillnader anträffas.

För att vårt samtal inte ska stanna vid det imaginära utan effektueras är det nödvändigt för Dig och Mig att participera på Landsbygdsriksdagen.
Enligt tillgänglig information finns det fortfarande utrymme för kvalificerade deltagare.
Anmäl dig här ›› www.helasverige.se/kansli/landsbygdsriksdag-2010

Vidarebefordra detta i enlighet med kedjebrevsprincipen till de rurala bekantskaper som Du önskar möta i Sunne. Detta är ett oåterkalleligt krav då det är allmänt känt att den som icke sig till efterrättelse länder, härutinnan, kan drabbas av icke angenäma erfarenheter.

Högaktningsfullt

_____________________

Tjena mittbena
Jag skulle verkligen vilja träffa dig under Landsbygdsriksdan i Sunne. Vi behöver inte prata om indragna busslinjer, olönsamma butiker, elprisets inverkan på Byastugor, ogrusade grusvägar, politiska broilers och annat som jag tycker om att tjata om.
Landsbygdsriksdan är rätt ställe att ventilera de stora sakerna för att utveckla hela landsbygdssverige. Och då menar jag inte John Deere 9030…

Om det ska funka krävs det visserligen att du kommer till Landsbygdsriksdan.
Det finns troligen några platser kvar, så se till att anmäla dig.
Gör det här ›› www.helasverige.se/kansli/landsbygdsriksdag-2010

Detta är ett kedjebrev. Skicka detta brev vidare till alla dina vänner. Särskilt till de som du själv skulle vilja träffa i Sunne!
Om du inte gör det kommer resten av ditt liv bli som ett enda långt årsmöte med kallt kaffe och knastertorr sockerkaka.

Ha det bäst!

________________

Begäran om möte
Kan jag boka in en träff med dig under Landsbygdsriksdan i Sunne?
Ett informellt möte som inte behandlar budgetsanering, oförstående medborgare, avloppssystemets betydelse för utvecklingsarbete, inkonsekventa styrdokument eller ofullständiga regelverk (och de fullständiga är ofta fullständigt uppåt väggarna).

Landsbygdsriksdan är rätt ställe för oss att ventilera de stora sakerna för att utveckla hela landsbygdssverige samt knyta nya kontakter. Min vän elektrikern påstår visserligen att det inte funkar att knyta kontaker, men han har ofta fel.

Därför vill jag gärna att du kommer till Landsbygdsriksdan.
För dig finns säkert platser kvar, men se till att anmäla dig nu.
Gör det här ›› www.helasverige.se/kansli/landsbygdsriksdag-2010

Detta är ett typexempel på kedjebrev. Skicka brevet vidare till alla dina kollegor som du vill träffa i Sunne.
Enligt § 18 i lagen om alltings jävlighet kommer i annat fall det kommunala skatteutjämningssystemet att jämna ut just dig.

Med vänlig hälsning

Just nu är jag på en helingresa i Brasilien – och tanken slår mig att vi kanske har fel namn. Istället för Hela Sverige ska leva kanske vi ska heta Heala Sverige.
Nåja, jag vet att det här verkligen inte är politiskt korrekt – men håll med om att det är en kul tanke.

Igår fick jag nypa mig i armen för att känna efter att jag verkligen var vaken. Och det var inte något telefonsamtal om en förestående miljonvinst som fick mig att tveka, utan TV4:s nyhetssänding. Där berättades om en enkät som försäkringskassan och möjligen någon institution till, sänder ut till människor med funktionsnedsättningar.

Det som fick mig att dra efter andan var frågor som ställdes om hur många toalettbesök de gjorde om dagen och hur lång tid det tog i genomsnitt. Har du själv koll på det?
Och som om det inte vore nog, skulle de också berätta om sitt sexliv och om de åt en balanserad kost. Och sist men inte minst, när enkäten kom in skulle försäkringskassan bedöma om svaren var relevanta eller inte.

Vad ska de jämföra med – undrar jag – som vän av ordning. Ska vi “vanliga” också fylla i enkäterna så att vi statistiskt kan säkerställa hur lång tid ett toabesök ska ta eller vad som är relevant sexliv?
Jag måste säga att världen- i alla fall försäkringskassan – börjar te sig allt mer galen och enkäten leder mig till otäcka tankar om rasbiologi. Huvva!

Med värmen i ryggen från vedspisen började jag funderade över om de månne var det här scenariot HC Andersson beskrev i sagan om kejsarens nya kläder. Det är inte lätt att lita på sina egna sinnen – när andra verkar se något helt annat.

Måhända missar jag någon fin försäkrings-kalsong – men tar den risken. Vi vanliga dödliga människor måste vakna och ryta till! Innan det kommer en landsbygdsenkät för att kartlägga nästa rimlighet.

Det är få saker som får mig att vilja gå bärsärk. Men datorer som krånglar får adrenalinet att strömma. Jag blir urförbannad! Lyckligvis har jag en svåger här i byn som verkar älska utmaningarna som teknikproblem innebär. Han säger vissserligen också att han får ont i huvudet och sömnproblem av datorer. Men skillnaden är att hans ögon tindrar av lycka när han säger det.

Och därav kan man också lätt räkna ut slutresultatet av våra vedermödor. Han lyckas alltid få till samspelen mellan alla komponenter medan jag låter dem ligga i ett hörn. Lyckligtvis är han som sagt min svåger och vid kaffebordet är min strategi att, som av en händelse, berätta om mina datavedermödor… Vips så är han här och fixar till det. Och det motsatta gäller för köttfärslimpan eller ansökningsformulären. Jag kommer direkt och river av problemet med ett skratt.

Det är inte bara därför jag älskar att bo i Latikberg – men att alltid kunna få hjälp av någon är en stor del av finessen.
Det finns en skröna i byn om en man som bytte propp på propp i elskåpet – och när det small till – sa han bara: “Pröva igen – nån gång måste det väl ändå börja ge sig.” Ibland tänker jag att det är en sinnebild av hur landsbygdspolitiken fungerat de senaste 30 åren. En naiv optimism om att man inte behöver söka efter och lösa grundproblemet.

Jag gillar det optimistiska. Men det behöver kryddas med lite svågermentalitet – engagemang och uthållighet. Då finns stora chanser att få system att samverka. Helt enkelt hitta och skapa lösningar där ögonen gnistrar.

Jag hör till de sportintresserade. Just därför brukar jag hamna på sofflocket i köket allt för många timmar varje helg. Jag kan bara inte lämna Jonsson och Ferry eller för den delen vilhelminas stolthet Ted Armgren, vind för våg i spåren.

På något sätt inbillar jag mig dessutom att jag också måste fokusera för att skyttet ska fungera. För att inte tala om målgångarna för Hellner, Falk eller Jönsson. De kräver sin kvinna. Och när andhämtningen återgått till det normala startar de alpina tävlingarna. Ja, ni fattar resten. Det är på guds nåder som jag hinner ut och röja undan lite snö framför bron och det sociala umgänget begränsas till ett minimum.

Dess bättre hör det här till en av de helger – som trots SM – har luckor i programmet. Så idag blev det en tur med sparken och Pricken fick i det närnaste fnatt av återkommen lycka.
Så det gäller att värna och ta tillvara den fria tid som nu finns – för snart börjar OS.