Gert Frost

Följande text skrev jag på min egen blogg i december.
Den fungerar fortfarande, tycker jag.

Regionalpolitik lyser med sin frånvaro i den nationella politiska debatten just nu. Risken är att den kommer få väldigt litet utrymme i den kommande valrörelsen.
Det är i Stockholm valet ska avgöras, om jag har förstått saken rätt. Vad de flesta tycks ha missat är att väldigt många stockholmare är bönder.

Henning Nilsson i Per Anders Fogelströms fantastiska roman ”Mina drömmars stad” sökte lyckan i Stockholm. Året var då 1860. Stockholm var inte så mycket.
Fogelström inleder så här:

”I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.
Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.
Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.”

Fogelströms ”stad-serie” är fantastisk. Den sträcker sig fram till 1968 och beskriver hur det moderna Sverige växte fram. Stanna till vid utdraget ovan. Placera det i nutid. Fundera.
Stockholm byggdes av bönder. Av människor från landet runtom.
Och inflyttningen till den kungliga huvudstaden fortskrider. Ungdomar fortsätter att flytta dit med samma dröm om lycka och framgång som en gång Fogelströms romanfigur Henning.

Så när Mona Sahlin och andra nu proklamerar att det är väljarna i Stockholm och dess omedelbara närhet som måste erövras, glömmer de till stor del bort detta faktum. De flesta Stockholmare jag känner är utsocknes, måna om sin ursprungliga hembygd, sitt hemlän och sin familj som är kvar där i periferin.
Man kan vinna röster i Stockholm på att se detta.
Stockholmare vill ha bra kommunikationer till Norrland.
Stockholmare vill kunna njuta av sommaren i stugan i Dalarna och handla i en icke nedlagd ICA-butik i byn intill.
Stockholmare vill ha rent vatten, inte bara i sin närhet.
Stockholmare är inte mer egoister än andra.

Kalla det vad man vill: ”Hela Sverige ska leva”, ”regionalpolitik” eller vad som helst. När Sverige snörps vid midjan och koncentreras till Stockholm och Europa dras åt kring Bryssel innebär det med största sannolikhet stora risker. Allt längre bort, allt mer svårbegripligt.

Kanske Bryssel och EU med sina regionalpolitiska stöd och satsning på ”regionernas Europa” har förstått detta bättre än våra svenska politiker? funderar jag ändå.

När jag skrivit hit inser jag att texten handlar om två saker. Dels de politiska partiernas jakt efter väljare i Stockholm, dels att regionalpolitiken tenderar att få mindre och mindre utrymme i det centrala politiska samtalet.
Ändå är de ett. Beroende av varandra.
Det går inte att ta bort en av delarna.
Inte för den som vill vinna väljare. För den som vill vinna ett val.

Är det någon som tror att Barbro ”Lill-Babs” Svensson struntar i hur det går för Järvsö?
Eller att Brolle struntar i Boden?
Skulle inte tro det.

Läs även andra bloggares åsikter om regionalpolitik, val 2010, stockholm, val 2010, mona sahlin