Det som också diskuteras är om/hur leaderområdena skulle kunna kliva fram ytterligare, att utvecklas till mer generella landsbygdsutvecklingskontor el dylikt. En tanke värd att studera vidare. Kommunernas engagemang i leaderarbetet, inte bara som finansiärer, bör synliggöras. För Hela Sverige ska levas del känns det angeläget, och i sammanhanget då förstärka också våra kommunbygderåds kopplingar till leaderormådena.

Innovationer talas och skrivs det mycket om just nu, på flera håll. Så också i landsbygdsprogram och i leader. Ja, just det, vi uppmanas vara innovativa. Det är landsbygdens folk redan. Ibland är upplevelsen att vi är mer innovativa än regelverk och byråkrati klarar av. Men, jättebra, att det sägs, det som vi redan är, och att det blir tillåtet!

Tack för inbjudan att vara med och förmedla några av mina tankar så här i förändringens tid. Men, valborgsfirandet är ju en tradition och traditioner ger stabilitet och trygghet. Samtidigt som vi ska vara rädda om varandra och våra traditioner i livet så är det också viktigt att ibland röja ut bland det gamla. Aprilsolens bleka strålar påminner oss om det damm som samlats. Vi måste städa undan det som blivit liggande och avsluta det som hänger i luften. Det är viktigt för oss att gå vidare, bereda plats åt nytt som kan grönska och växa.

Men, vi kan inte göra mycket på egen hand. Samarbete, från den lokala nivån ända upp till det internationella är helt nödvändigt. Vi lever i en global värld, som blivit både mindre och större. Mindre genom att avstånd mellan människor och länder har minskat med moderna kommunikationer. Med datorns och mobilens hjälp når vi jordens alla hörn, om nu en glob kan ha hörn. Världen har samtidigt blivit större, genom vår ökade kunskap om folk, kulturer och länder. Vi påminns genom bl a finanskriser att vi alla är knutna till varandra och drabbas och påverkas när börserna går ner och upp.

Vad kan då du och jag göra, hur kan vi hjälpa till för en bättre värld och framtid? För mig kommer då orden som Stig Dagerman skaldat:

”Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ, endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”

Vad är då svenskt? Är vädret svenskt? Kanske inte ens det, i tider då vi pratar allt mer om klimater och dess förändringar och konsekvenser för hela jordklotet. Men, årstiderna då? Årstidernas skiftningar är väl ändå något väldigt svenskt? Ja, kanske. I Sverige är hösten och våren de kortaste årstiderna och varar i genomsnitt i två måndaer. Vintern varar i fyra månader och sommaren varar i knappt fyra månader. Det var väl det vi trodde, vintern är längre än sommaren!

Den meteorologiska våren börjar då dygnets medeltemperatur pendlar mellan noll och plus tio grader. I exempelvis Östersund kommer våren runt den 11 april, det skulle betyda att våren kanske kommer till Arbrå, till oss, runt den 8 april.

Om vi inte kan göra så mycket åt vädret, kan vi i varje fall bidra till vår egen, lokala utveckling. Så sker också här i Arbrå, fast det varit motigt ett tag. Men nu; biografen digitaliserad, macken igång och en ny butik. Därtill övriga företagsamma människor i Arbrå- och Vallstabygden som utvecklar verksamheter. Nu jobbas det med att se till att våra skolor i bygden blir kvar och utvecklas. Vi har i kommunen en policy för bygdepeng från vindkraften, som kan ge bra ekonomiskt stöd för lokal utveckling och vi har ett nystartat kommunbygderåd för ökat medborgarinflytande.

Nice Sjödin har en egen bild av mer eller mindre levande landsbygd, ursprunget är på ångermanländska, men kommer här något ”försvenskat”:

”Igår eftermiddag, då det var soligt och fint gick jag en sväng på vägen längs stranden, alldeles utan ärende. Då såg jag en katt som hade dränkt sig mellan ett par stenar. Intill järnvägen såg jag en stor benknota, troligen nån älg som blivit överkörd av nåt godståg. Och mitt på landsvägen låg en död ekorre. Man blir hemskt glad när man ser att byn lever.”

Mina vänner, ett fyrfaldigt leva för våren i Arbråbygden.

Tack ska ni ha!

Egentligen var de ju förstås inga tjänstemän. De var rätt och slätt bönder. Och de hade två saker som var viktiga. Ett stort och gediget kassaskåp och till det ett grundmurat förtroende, både till folket i byn och från folket i bygden.
Krångligare än så var det inte. En skylt på väggen, ett kassaskåp och lokalt förtroende.

Jag var för liten för att fatta varför man skulle gå dit med pengarna man införskaffat. Och faktiskt har jag än idag samma känsla när det gäller bankväsendet. Men nu vet jag varför. Jag vill helt enkelt inte besvära dem med mina pengar ock konton, särskilt eftersom de verkar vara sååååå mycket kostnader för banken att ta hand om dem.

Problemet är bristen på vettiga alternativ. Jag har i drygt tjugo år varit medlem i Jak-banken, men det kräver ett ”riktigt” bankkonto för transaktioner. Ett av mina företag har sitt kapital i Eko-banken, men inte heller de är helt autonoma. Förut tyckte jag att det var OK med postgirot, eftersom överskottet användes till bland annat att bekosta lantbrevbäring och andra ”olönsamma” statliga tjänster.

Idag heter det plusgirot och där är bonussystem och vinstmaximering det enda rätta. Nordeakontoret i Vilhelmina stängs nu och någon filial i Latikberg är inte planerad. Synd, för jag tror faktiskt att det skulle vara både bra och lönsamt att bygga bank lokalt igen. Vet att det är gammeldags tänk, men att bli sedd och respekterad för den man är känns högaktuellt. Att pengar stannar lokalt nödvändigt.
Men viktigast av allt är nog ändå att återvinna Erik och Märtas förhållningssätt, där kunden, även den lilla var uppskattad och viktig. Till och med så viktig att den var viktigast!

Märkligt nog så hände det här också en gång i Tyskland. En tysk förtroendeval började smyga in synsättet att vissa människor var viktiga och andra mindre viktiga… Givetvis i ekonomiska sammanhang. Om den tysta massan då tänk efter lite mer – före – så hade historien sett annorlunda ut. Men frågan är ytterst vad vi som lever nu och här – tänker och gör nu. Ingenting eller någonting?

Tage Danielsson sa: ”Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp.”
Oscar Wilde sa; ”Olydnad, i ögonen på vem som helst som läst historia, är människors ursprungliga dygd. Det är genom olydnad och uppror som framsteg gjorts.”
Ett norsk ordspråk lyder: Där makten har rätt, har rätten ingen makt.”
Och Edith Södergran sa: ”Lindrig sömnlöshet ökar genialiteten.”

Jag hoppas att många med mig börjar få svårt att sova på nätterna. För som det nu är – så kan vi inte ha det!

Ett modeord de senaste åren har varit Eldsjäl, enligt Wikipedia är en Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det. Det är eldsjälar som bygger Matlandet Sverige, utan dem hade vi inte varit någonstans!

På ett stort småländskt möbelföretag finns en lampa som heter exakt samma sak som min gotländska födelsesocken ”Väte”. Tanken med att döpa föremål efter lokala företeelser har varit en av IKEA: s alla vinstlotter. För det förmedlar en känsla av ”Vi” och lokal förankring. Den lampan finns sedan ett tag tillbaka inte längre bara på IKEA utan nu också i min hall.  Till saken hör att jag i princip bara handlar andrahandsmöbler för att spara på moder Jord, men jag föll för reklamen och jag föll framförallt för känslan som IKEA lyckats plantera hos mig. En lampa som får mig att bli påmind om min hembygd. Jag önskar att gemeneman i Sverige skulle ha samma känsla för svensk mat och lokalproducerade livsmedel.

Samma dag som lampan flyttar hem till mig får jag ett meddelande på Facebook: Smaklust, Sveriges största matmässa är inställd pga. av finansiella bekymmer. Jag råkar av misstag tryck på ”Gilla”-knappen men lyckas snabbt återställa mitt misstag, för jag gillar det INTE alls. Finansiärer borde stått i kö för att få hylla och stötta den svenska matrikedomen. Smaklust är en viktig arena för våra småskaliga livsmedelsproducenter som tillsammans bygger Matlandet Sverige. Olika idéer fyller snabbt kommentarsfälten om vad som kan tänkas fylla Smaklusts plats. Idéer om hur konsumenter istället skall möta producenter på deras egen arena.  Hur det blir får vi se!

I höstas var jag på en 20 års fest. Jordbruksverket firade 20 år. För maten stod självaste Tommy Myllymäki, Världens näst bästa kock 2011. Glädjen dog dock ut rätt snabbt när man fick se vad Tommy och hans mannar slavat ihop i köket, tortillarulle med fyllning (Tortillabröd, majonnäs, tomatskiva och salladsblad).  Det som för mig föreföll vara det mest pinsamma med menyn var bristen på lokalproducerade varor och lokal förankring. För jag gissar att min tomatskiva och mitt salladsblad med största sannorlikhet sett dagens ljus långt ifrån där de nu låg. Skämskudde.

Ett av mina tidigare yrken har varit reseledare, jag har guidat glada människor i ljuva och ljumma länder runt Medelhavet. En gemensam nämnare för dessa länder är att många åker dit för att få uppleva lokal mat- dryckeskultur. Man hyllar lokala ostar, skinkor, viner, oljor osv. Gemeneman slänger sig med gastronomiska termer och fraser och varor inhandlas och transporteras sedan med stor möda hem. Endast i den geografiska region jag representerar dvs. Skåne Nordvästra Södra så har vi dryga femtiotalet småskaliga livsmedelsproducenter som samtliga tillverkar och odlar fantastiska produkter på ett passionerat sätt. Mitt mål med mitt arbete som projektledare för ”Lokalproducerat” är att ingen skall behöva sitta och vara orolig för att den franska osten möglar i handväskan på väg hem eller att det italienska vinet skall gå i kras eller att den spanska skinkan skall bli svettig och trött för jag VILL att ALLA skall ha fullt upp med att åka runt och upptäcka våra fantastiska producenter i regionen!

Tänker tillbaka på min egen grundskola sent 60-tal och början av 70-tal. En riktig ”småskola”, B-skola med trettiosex elever 1974. Vad var det som var knöligt och det svåra för mig!?
Häromdagen träffade jag Kerstin S Andersson som var precis hemkommen från Gävle där hon hållit ett seminarium om barns stress och vad den främst orsakas av. Nivån av stress är en viktig faktor som påverkar vår förmåga att ta in kunskap/inlärning. Kerstin har sin utgångspunkt i Murray Bowens systemteori, teorin går bland annat ut på att se familjen och släkten, faktiskt över flera generationer, som ett system.
http://www.thebowencenter.org/pages/murraybowen.html
http://www.kerstinsofia.se/

Med M Bowens systemglasögon beskriver Kerstin det här;
Sett ur barnsperspektiv har det skett dramatiska förändringar över de senaste sextio åren. Trycket på familjesystemen har ökat enormt av många anledningar. Idag lever mindre än femtio procent av barnen i sina ursprungsfamiljer. Barnen är helt i händerna på vuxenvärlden och Kerstin berättar att gränserna för emotionella reaktioner sträcker sig över minst tre generationer. När ursprungsfamiljen är splittrad, så är det inte allt för ovanligt att barnen idag får förhålla sig till fem/sex nya relationskonstellationer med sina nya system. Den kroniska ångesten som förs över i generationer ökar hela tiden. Och barns stress ökar också av att nya miljöer och människor inte går att känna igen. De fungerar som svampar för vuxenvärldens ångest utan veta anledningen.
Den tekniska utvecklingen som handlar om kommunikation är ytterligare en stor stressfaktor. När det redan finns en stor emotionell distans ökar, till exempel, användandet av facebook både stress och distansering. Barnen har inte mognad att hantera all ny kommunikation.
För att sänka trycket eller ångesten är det en kontakt som räknas, man ska alltså träffas fysiskt. Det är basic – se, höra och känna på varandra. Femtio ”Gilla” ger bara en tillfällig berusning och skapar större oreda och stress än det tillför – för vad gör du utan femtio ”Gilla” dagen efter?

Kerstin noterar att många politiska beslut rörande barn, skola omsorg verkligen skulle se annorlunda ut om föräldrar och politikerna bara hade lite kunskap om familjesystemets inverkan på våra barns stressnivå.
Mindre skolor hjälper till att hålla nere barns stressnivå.

Förövrigt så läste jag i; Magdalena Cedering Licentiatuppsats, Skolnedläggningar på landsbygden. Konsekvenser för vardagsliv och lokalsamhälle, att; ”antalet elever som bodde på landsbygden minskade stadigt beroende på urbaniseringsprocessen och minskat barnafödande, inte på grund av skolnedläggningar”

M Bowen beskriver också hur – en för hög stressnivå påverkar män och kvinnors reprodiktionsförmåga och deras förutsättningar att leva i långa relationer.
En stor fråga; Hur ska vi planera vårt samhällsbygge för att långsiktigt sänka stressen på människorna?

Grubblerier från Cicci Andersson,
projektledare, Små skolor i utveckling

När en högt uppsatt man i en liten kommun säger rakt ut att han inte tror på kvinnonätverk stelnar mitt annars mjuka Colgateleende. Jag hör eka inuti mitt huvud ”tror inte på kvinnonätverk, tror inte på kvinnonätverk”.  Denna medelålders man tror alltså inte på styrkan i att kvinnor får träffas och bolla idéer utan män. Under ett besök hos ett kvinnokooperativ i Nicaragua så berättar en kvinna som fött inte mindre än tretton barn för mig att innan hennes man lämnade henne så hade hon aldrig fått lov att hålla i en spade, aldrig fått lov att bruka jorden och inte kunnat skriva sin egen namnteckning. Men genom kvinnokooperativet har hon fått lära sig gräva och odla och LEVA och driver nu sin egen produktion på gården! Men i en liten kommun i Sverige sitter en gråhårig man och misstroendeförklarar kvinnonätverk. På tal om män i övre medelåldern som biter sig själva i tungan så drog det i veckan igång en jämställdhetsdebatt på Gotland. Sedan regionchefen för paraplyorganisationen Svenskt Näringsliv, i en intervju svarat på frågan om kvinnor har sämre kompetens ”Det tycks ju vara så”.

Samma vecka som jag träffar ”tror-inte-på-kvinnonätverksmannen” träffar jag en man på mer eller mindre samma position i en annan kommun. Han har svårt att på rak hand komma på särskilt många av de småskaliga livsmedelsproducenter som finns i just deras kommun. Han pratar dock gärna om hur trevligt det vore med en levande torghandel men verkar ha begränsad kunskap om vad som ligger bakom torghandel. Grunden till en levande marknad med lokala varor är självfallet en levande lokal livsmedelsproduktion något som man kan tycka att en högt uppsatt lokalpolitiker borde vara väl insatt i. Min vision är att det skall vara enklare att börja producera livsmedel och biverksamhet till denna såsom café och servering. Att det skall skapas en större förståelse från politiker och tjänstemän om hur arbetet fungerar i praktiken inom små landsbygdsbaserade företag.

Jag läser bloggen barasvenskmat.se om en kvinna i Mellansverige som valt att under ett år endast äta sådant som producerats i Sverige. Det första jag tänker är ”Wow, vilken utmaning!”.  Sedan inser jag det tragiska i att vi 2012 ser det som en utmaning, t.o.m. galet, att bara äta svenskproducerad mat. Något som min egen mormor ser som helt naturligt då hon i princip är självförsörjande på livsmedel.  Kvinnan med bloggen säger att det svåraste är att hitta svensk mat i stormarknaderna. I Skåne arbetar man just nu med Smaka på Skånes butikkoncept för att öka medvetandet hos butikspersonal och öka skyltningen av närproducerat i butiker.  Bloggen har inspirerat mig till att göra samma sak, nu är mitt kylskåp fyllt till bredden av rotfrukter, ägg och vilt. Jag utmanar nu dig till att göra samma sak!

”Hasta la victoria siempre”.

Malena

Till Estelle skulle jag vilja säga:

Må du
få så mycket lycka att du blir älskvärd,
sättas på prov så ofta att du blir stark,
få tillräckligt med sorg för att göra dig mänsklig och
få tillräckligt mycket hopp för att göra dig lycklig.

Love peace and light
Pia

3:e partnerskapsmötet anordnades av Erik Van Lennep, grundare av organisationen Tepui – ”Sustainability strategies and design” på Irland (http://www.tepuidesign.com/). Erik har över 30 års erfarenhet av att skapa innovativa samarbeten inom hållbar utveckling och har även, enligt min mening, stor förståelse för människans relation till naturen och växterna.

Mötet hölls i Wicklow, ca 1,5 timmes bussfärd från Dublin. Vi bodde på Croneybyrne holidays, vackert beläget bland trolliknande skogspartier, slingrande vägar, kullar och backar i Wicklow. Här kan du läsa mer om boendet: http://www.croneybyrneholidays.com/index.html

Syftet med 3:e mötet var att återigen fördjupa samarbetet och känslan av ett ”vi”. Ett tema för mötet var energiarbete – alltså  mänskliga energier eller som vissa kallar det medveten energi.  Finns det? I min mening absolut! Allt är energier i minsta detalj och vi kan arbete med dessa energier för att skapa, transformera och forma livet som vi vill ha det,  även på kollektiv nivå. Det rådde dock skilda meningar inom gruppen om huruvida medveten energi existerar!

Ytterligare ambitioner var att fortsätta öva på att vara närvarande, ärliga och öppna, balansera mellan kontroll och kaos, intuition och ha kul!. Vi försöker förstå den process vi går igenom, enskilda intressen, spänningar i gruppen och kontrollbehov, vi bråttas ständigt med detta och vi försöker förstå vad som sker,  ibland lyckas vi, ibland inte.

Vad gäller innehållet så har vi arbetat med följande teman (på engelska):

Inner work, explore different tools for personal transformation

Sanga, The spiritual Community

New forms of Dialogues, deeper questions about life.

Self-Enquiry by Douglas Harding (www.headless.org)

Drumming, a tool for group cohesion

Remote viewing, Paul O´Connor

Holacracy, Integrative Decision –Making Process (http://www.holacracy.org/sites/default/files/resources/8.5_x_11_Handout_IDM_Process.pdf)

The work that Re-connects & The Great Turning,  (http://www.joannamacy.net/)

Addressing Limiting B with Abby Wynne,(http://www.abby-wynne.com/about.htm)

Focused energy work with Alex Duffy (http://transitiontownsireland.ning.com/profile/AlexDuffy)

(http://transition2resilience.org/content/facilitators)

Det är inte helt enkelt att arbeta med en grupp starka individer som vill förändra världen. Vi har olika (men även lika) perspektiv och viljor om var vi står och var vi är på väg.  Ena stunden har vi behov av struktur och tydliga mål, andra stunden vill vi släppa kontrollen och låta något ”nytt” komma fram. Hoppa in i det okända. Vi påminner oss om att det är fokus på process och inte resultatet som är det viktiga. ”Ska vi bli experter på att inte veta och släppa kontrollen” frågade en person…. ..den frågan gav oss alla ett gott skratt……den som lever får se säger jag.

Vad kan vi bli bättre på?

Fånga upp lärandet i gruppen om exmepelvis facilitering, pedagogiska verktyg och processen.

Metod för beslutsfattande, ex holacracy.

En konstruktiv process för dialoger i naturen.

Uppmärksamma grupp-processen  i nuet/flödet – vilka verktyg finns?

Pedagogiska verktyg: uppmärksamma det som vill skapas i stunden!

Öva på att vara sann/ärlig och flexibel/föränderlig.

Vara sårbar

Ha tillit till processen, nuet , gruppen.

Jag skulle gärna vilja se att vi inom partnerskapet undersöker lärande i relation till  omställningsprocesser – finns det en viss typ av lärande/undervisning som passar bättre än andra för transformationsprocesser? Varför i så fall? Är det mötet mellan personerna som är det viktigaste i lärandet? Språket? Personkemin? Processen? Anpassa ”lärandet” i mötet med individen? En kombination av allt det? Är det de pedagogiska metoderna och strukturerna som är viktigast eller är det lärarens förmåga att facilitera och synliggöra grupprocessen? Frågorna är många och intresset stort, arbetet går vidare.

Nästa möte blir i Danmark och anordnas av The Danish Ecovillage Network  i början av maj. Fokus för det mötet blir: ”learning about transformational change processes”.

/Lena Kandelin