Men så lät det även när BB-avdelningen togs bort i Vilhelmina för många år sedan. När beslutsfattare och utredare tänkt färdigt så kom de helt enkelt på att lösningen att lägga ner behövdes för att skydda mammorna. Det var nämligen enligt dem mycket säkrare att föda i en ambulans än på avdelningen i Vilhelmina med barnmorskorna. Trots att barnmorskorna där hade en statistik med noll incidenter under de senaste 30 åren! Först trodde jag faktiskt att det vare en Monty Python-sketch jag iakttog, sedan kom det politiska beslutet. Under åren som gått har många barn fötts i taxi. Grannens flickebarn såg världens ljus på en parkering i Tallträsk. Kuriosa nu, men inte så kul då.

Jodå, jag vet att det kostar pengar att ta hand om människor, både i städer och i glesbygd. Men handen på hjärtat, visst är det därför som vi alla, såväl gotlänningar och doroteabor, betalar skatt.

Men det här med skola och barnomsorg är viktiga saker. Det är sannolikt, näst arbete, den viktigaste frågan för en familj som väljer att flytta – oavsett vart man flyttar. Man är ute efter en skola med hög kvalitet och hög trygghet, och båda är lika viktiga.
Man kan ju fråga sig hur många landsbygdskommuner som ser sin skola som en inflyttningsmagnet – och tar konsekvenserna av det fullt ut?

Nåväl. När det gäller den inflyttande familjens barn så är risken för bondlurkeri i det närmaste obefintlig. Förutom att landsbygdsbarn är lika uppdaterade som stadsbarn, så handlar det nog betydligt mer om föräldrarnas attityd och ledning, än var man befinner sig geografiskt.
Dessutom fick jag reda på att stads-mammans barn skulle få en av de bästa lärarna i kommunen (bara att gratulera). Och trots att både skoter och fiske visst har sina förtjänster, så är det inte enda fritidssysslan, då det erbjuds gott om andra alternativ.
Vet inte om vårt lilla samtal bidrog, men det blev en snar flytt för familjen. Vi träffas med jämna mellanrum, och de tycks trivas alldeles utmärkt.

Man ska aldrig underskatta mammors omtanke om sina barn.

Jag och Jan Forsmark från Omställning Sverige fick äran att resa till Wilhelmsaue och delta på mötet som denna gång var inriktad på att gå djupare i arbetet kring vad vi vill göra samt lära känna varandra. Inledningsvis kände vi att det var viktigt att tillsammans fundera över ofta återkommande ord och dess betydelse, exempelvis ”transformation”. Vad betyder ordet transformation egentligen? ”Hållbarhet”, ”lärande”, ”död/återfödelse”, ”kollektivt medvetande”, ”uppvaknande”, ”inre kärna” var några svar. Förvirring och en aning frustration började sprida sig i gruppen då vi insåg att tiden var ute och vi endast hade gått igenom 3 ord av ca. 50, ”vad gav detta egentligen” undrar någon. En vis person i gruppen säger ”detta är ju fantastiskt, vi har lyckas synliggöra våra olika sätt att tolka begrepp, detta har ju funnits under ytan hela tiden men nu har vi lyckats plocka fram det”. Det är ju så sant tycker jag, vi ser på saker ur olika perspektiv – behöver vi sträva efter likheter, övertyga för att se på saker på samma sätt? Eller kan målet vara att utforska olikheter och lära sig att förhålla sig till olikheterna och sedan plocka det man själv tycker kan bidra till att vidga ens eget perspektiv? I vårt fall blev det mer så, vi kom aldrig fram till en gemensam bild, utan snarare utforskade olika perspektiv och vi fick nöja oss med det denna gång för mer hann vi inte.

Vi fortsatte dagen med ”dynamic facilitation”, som går ut på att mötas i grupp för att diskutera ”alla de sakerna vi inte visste om att vi behövde prata om”. Vi utgick från 4 rubriker ”information”, ”issue reframing”, ”suggestions”, ”solutions”. Regeln var att låta personen prata tills han/hon kände sig klar samt att det var viktigt att ämnet relaterade till gruppen och det arbete vi gör. Från Omställning Sveriges sida lyfte Janne fram vikten av att ta fram en pedagogisk verktygslåda, testa och utvärdera den samt ”hur inspirerar vi till förändring?”.

Dag 2 fortsatte vi med att bygga en sweat lodge tillsammans. På kvällen hade vi bestämt att vi skulle uppleva detta för att stärka gruppkänslan men också för att försöka skifta fokus från huvudet till kroppen. Om du inte känner till sweat lodge så är det typ en bastu i mörker, uppbyggd av pinnar med mängder av filtar som hänger över den som isolering. Stenarna värms upp utanför sweat lodgen några timmar innan det hela började och under själva ceremonin tar man in några stenar åt gången för att successivt öka värmen. Ritualer är en del av ceremoni – det handlar om att berätta vad man vill släppa taget om, vad man vill ska komma in i ens liv, vad man uppskattar samt att värdesätta närvarandet i nuet. Allt flöt på bra, vi hjälptes alla åt för att förbereda kvällen och ceremonin, mycket fysisk aktivitet (bära ved och vatten) och sång. Vi hade hört att det skulle bli varmt i sweat lodgen, riktigt varmt. Jag och Deirdre från Irland började bli smått oroliga för detta, framförallt efter att ha druckit ett antal liter vatten innan och vi fick veta att vi skulle sitta still i sweat lodgen och svettas rejält i ca 2-4 timmar……utan att gå på toaletten!!! Det var nog mitt största bekymmer. Nåväl, vi satt igång och ganska snabbt insåg jag att mina fötter var kalla (fastän att stenarna kom in en efter en), snart blev även mina ben kalla….hm…detta är inte vad jag förväntade mig tänkte jag. När de sista stenarna lades på plats kändes det hyffsat bekvämt men långt ifrån varmt!!! Efter ett tag började någon att sjunga och det hela slutade med att vi alla satt där halvkalla och uttryckte diverse läten/sång/ljud vilket utifrån sett kan tyckas mycket komiskt och det var det. Ett som är säkert är att denna ceremoni definitivt stärkte gruppsammanhållningen och vi hade kul men något revolutionerande skifte i medvetande fick jag dock inte uppleva, vad jag vet i alla fall, men kul var det och jag tror det var det som var meningen i slutändan!

Det sista jag vill dela med mig om som vi gjorde under detta möte var en konstellationsövning. Andre som ägde stället jobbar med konstellationsarbete och erbjöd sig att göra en övning med oss. En definition av konstellationsarbete är att det är en metod för att få klarhet eller reda ut relationer och situationer i livet och att hitta flödet. Med intuitionens hjälp och ett antal roller som ”pedagogisk verktygslåda”, ”kärngrupp”, ”externgrupp”, ”deltagare”, ”mål”, ”framtiden”, ”moder jord” försökte vi reflektera under processens gång för att hitta balansen och positionerna i gruppen som kändes bra. Några reflektioner från övningen var att målet inte behövdes (vårt projekt är ju i och för sig mer processinriktad än resultatinriktad), den pedagogiska verktygslådan ville ha en stark koppling till deltagarna, framtiden och naturen. Vad kan det lära oss? Jag tycker konstellationsarbetet vad en mycket bra metod för att stärka gruppsammanhållning och skapa riktning men även i syfte att stärka gruppens tillit till intuitionen och känslan.

Jag tycker nog att vi lyckades åstadkomma det vi sagt att vi skulle göra. Några sessioner var tunga, många åsikter och spretande perspektiv men i slutändan visst vi i alla fall vad nästa steg skulle bli. Så nästa möte blir på Irland om 2 veckor och kommer fokusera på att utforska vår insida, kopplingen hjärtat/sinnet, varandet i nuet, energiarbete med mera. Vi vill göra ytterligare försök att skifta fokus från sinnet till intuitionen/hjärtat och känslan. Jag ser fram emot att höra varför det är viktigt för de andra att skifta fokus från sinnet till intuitionen/hjärtat och jag kommer definitivt skriva om det i mitt nästa inlägg.

Till nästa gång, ha det gott!

Jag bor på landet (förvånad – någon). Det är helt underbart. Något annat vill eller kan jag inte tänka mig. Mitt i verkligheten, följer naturens andetag. Just nu med natthimlar så vackra att jag tappar andan. Universum är helt nära. Inget finns mellan mig och resten av universum. Inget avstånd, annat än det jag själv skapar inom mig. Skapar utifrån mina egna erfarenheter, kunskaper och referensramar.

Flummigt? Låt mig exemplifiera:
För mig är det inte långt att skjutsa mina barn in till samhället. Till vänner och aktiviteter. Men för någon som bor i samhället kan avståndet ut till mig vara mycket långt. Nästan oöverstigligt. Logiskt sett borde det röra sig om exakt samma sträcka.

Annat exempel. Avståndet till löparskorna växer i direkt proportion till avståndet till förra löparrundan, vädret och latmaskens aktivitetsnivå…

Jag har ett urklipp på min anslagstavla som jag gillar:

Life begins at the end of your comfort zone

Det är precis så. När vi gör något utöver det nödvändigaste. När vi stiger ur vår bekvämlighetszon. För oss själva. För någon annan. Det är då vi lever. Det är då vi vidgar våra referensramar och krymper vårt mentala avstånd. Till oss själva. Till andra. Till det oändligt nära universum.

Välkommen ut ur bekvämlighetszonen.

Allt Gott

Pia

Få politiska beslut i världen skulle förändra förutsättningarna så mycket på så kort tid som om 100 unga tjejer satte sig på bussen för att flytta in till en glesbygdskommun. Ofta har de dessutom barn med sig, eller tänker skaffa.

Samma gäller för omställningsarbetet till ett mer hållbart samhälle. Förutom att inflyttningen i sig skulle skapa en formidabel omställning så visar samma Sifo-undersökning att tjejerna vill odla och leva mer i samklang med djur och natur.
För de kommuner som är beredda att förflytta sig ut ur komfortzonen finns en gigantisk möjlighet om ni börjar satsa på unga tjejer. Hejdlöst!
Gör upp en plan för hur ni ska möta deras drömmar, skriv lite projektplaner så att ni får lite extra resurser och sätt er på bussen och åk till Stockholm och Göteborg och skapa kontakter. Små landsbygdskommuner har något som de stora inte har – närhet till medborgarna. Ni kan därför med lite vilja vara himla snabbfotade och kvicka. Dessutom kan ni göra det viktigaste som finns för unga kvinnor. Se dem!

Häromdagen stod jag i butiken och valde mellan en lokal julskinka som kostar nittio kronor kilot, mot en importerad som kostar fyrtionio. Utan att ha smakat, eller skurit itu dem så såg de lika bra ut.
Det borde vara ett enkelt val. Men det är det. Jag tänker nämligen tillbaka på en middag för en tid sedan.

Jim från England var vår gäst. I många år var han resejournalist, och besökte alla världens hörn, upplevde all världens kulturer och åt all världens mat. Nuförtiden skriver han manus till några av de engelska deckare vi ser på TV här i Sverige.
Efter en stund tittar han upp och säger: ”- Vet ni, det här var nog det godaste kött jag ätit. Vart kommer det ifrån?”
– Från 200 meter åt det hållet, svarar jag och pekar ut genom fönstret.
”– Congratulations”, säger Jim.

I november varje år slaktar bonden i vår lilla by. Familjerna i byn passar på att lägga upp förråd med nötkött, som nästan räcker ett helt år. Köttet ÄR väldigt gott. Köttfärsen är fast och smakrik, och biffen är ibland lika mör som butikens filé. Vi är lyckligt lottade.

Hela Sverige är förresten lyckligt lottat, som kan vara helt självförsörjande av baslivsmedel.
Men det är vi inte. Tvärtom importerar vi ovanligt mycket mat jämfört med de flesta andra länder.
Nu är jag inte mot matimport. Inte alls. Att vi importerar oliver från Grekland tycker jag är fenomenalt, eller bananer och ananas från Brasilien. Att vi exporterar malda renhorn och trattisar till japan är perfekt.
Men när det gäller baslivsmedel så är det en annan sak. Att vara självförsörjande på det som är avgörande för vår existens känns som en självklarhet, på mer än ett vis.

Nu hänger mycket samman med EU, frihandelsavtal och annat. Men ändå… Det känns konstigt, och som gjort för en apokalyptisk profets skrift:
 ”De lät fattiga långt bort odla maten, och den dag dessa slutade så stod de där – trinda och självgoda, dock inte länge…”

Middagskonversationen leder så småningom fram till ett förslag. Sverige och England borde erbjuda sig att vara försöksländer för en ny modell där varje land som kan vara självförsörjande av baslivsmedel också ska vara det, och bara exportera till de länder geografiskt närmast som inte har samma förutsättningar.
EU:s jordbrukspolitik är ju ingen succé direkt, så nog borde friska förslag välkomnas?

Fördelarna är alla fall uppenbara. Bra för miljön med minskade transporter, tusentals fler arbetstillfällen på landsbygden, vi kan behålla vårt goda djurskydd, minskad risk för smittspridning, öppnare landskap – förutom att vi har säkrat upp vår existens till den dag det blir sämre tider.

Det finns många olika sätt att se på det här, och för att skaffa sig en egen uppfattning kan man ju alltid prova Buddhas grundråd: ”Tro inte på vad någon skrivit eller sagt, oavsett om jag har sagt det, om det inte överensstämmer med ditt eget sunda förnuft.”
Prova det, och säg sedan vad du tycker.

Jag valde i alla fall den lokala julskinkan.

God Jul!

Och nu är det bara några dagar kvar innan vi presenterar utvalda skolor till projektet ”Små skolor i utveckling”. I slutet av ansökningstiden ökade intresseanmälningarna – så det blir några fler än fem skolor vi erbjuder plats och medverkan i projektet.
PS. Lotta är med torsdag den 22:a december i programmet ”Världens bästa skitskola” SvT2.

Bästa Hälsningar
Cicci Andersson
Projektledare
Små skolor i utveckling

Trots det var vi inte i närheten av samarbetets potential.
Ett plus ett blev ändå bara två. Och knappt det.
Förklaringen till det var lika enkel som svårlöst.
Företagen såg samarbetet som ett komplement till deras ordinarie insatser, ungefär som en turbo i en motor. Kommunerna såg istället att den här delen av deras verksamhet hade fått en helt egen motor, och att de kunde stänga av sin egen och gå hem. Där det tidigare varit aktivitet och konkurrens mellan kommunerna, blev det ingenting.

Frågan togs upp vid flera tillfällen, och vi uppmuntrade alla inblandade att vårda och utveckla sina egna styrkor, eftersom det är enda sättet som helheten kan utvecklas. 
Men det funkade inte.
Man satte sig på händerna, och summan blev i ärlighetens namn sannolikt mindre än om kommunerna fortsatt konkurrera, utan vårt företag som samordnare. Korkat beteende kanske, men ändå vanligt i samarbeten. Bara för att man sätter in en Zlatan i startelvan så betyder det inte automatisk vinst, utan man har bara förbättrat en position. Övriga måste jobba lika hårt som vanligt för att utnyttja fördelen.

I det här fallet föll kommunerna för lockelsen att lämna ifrån sig mer ansvar än vad samarbetet krävde, och glömde att man då också lämnade ifrån sig inflytande och frihet.
Och inflytande och frihet är motorn i all utveckling. Fråga vilken entreprenör som helst om vad som är deras verkliga drivkraft. Jag har läst undersökningarna. Jag vet svaret. Det är inte pengar.

Det är i det här ljuset man bör se alla samarbeten. Det gäller förhållanden och fotbollslag såväl som kommunsamarbeten och Sveriges medlemskap i EU. Alla som deltar ska bidra, och lämnar man över ansvar så lämnar man samtidigt över lika delar inflytande och frihet.

För att ta EU-exemplet, så bör vi låta EU vara turbon och inte motorn. Om vi lockas att lämna över för mycket ansvar, så tar vi samtidigt bort motorn till vår egen utveckling och kan inte uppnå vår verkliga potential.
Det vore synd, för både EU och Sverige har en fantastisk potential.

Det är först när vi har det klart för oss som vi kan bli vinnare – på riktigt.

Men den gedigna processen att få med exploatörer, projektörer, kommunrepresentanter, expertis, intresseorganisationer, byautvecklare med flera gav till sist resultat.
Jag tänker faktiskt att när rekommendationerna var klara och det återstod att göra verkstad, blev några lite rädda. Andra blev förstås glada!
Svensk vindkraftsförening, som representerar branschen, har vikt stora delar av sin tidning ”Svensk vindkraft” nr 5, 2011 för att berätta om våra nationella rekommendationer för bygdeåterbäring. Toppen!

Vi har äntligen börjat segla i medvind. Och om vi nu fortsätter harva på ett tag till och sprider informationen om vindkraftsåterbäring så kommer det att bli praxis inom några år. Låt oss stanna upp, njuta och vara lite stolta. För vilken annan organisation än Hela Sverige ska leva, skulle ha kunnat dra det här projektet i hamn?