Ett lyckat förhållande kräver engagemang från båda parter. På samma sätt förutsätter ett vinnande fotbollslag att varje spelare utnyttjar sina personliga talanger, och tar ansvar för sin uppgift i laget. Det är då summan kan bli större än varje enskild del. Det är då ett plus ett blir tre, kärleken spirar länge, och pokaler erövras.
Det här är en självklarhet för alla, men praktiseras bara av vinnare.
I 10 år arbetade jag för ett företag som ägdes gemensamt av fyra landsbygdskommuner i Sverige. Målsättningen med företaget var att skapa samordningsfördelar i en del av kommunernas verksamhet och samtidigt låta näringslivet, som hade nytta av insatserna, vara med och dra en del av lasset. Vi jobbade hårt, och efter några år ägde näringslivet majoriteten i bolaget. Vi fick nationella utmärkelser för vårt arbete, och alla var nöjda.
Trots det var vi inte i närheten av samarbetets potential.
Ett plus ett blev ändå bara två. Och knappt det.
Förklaringen till det var lika enkel som svårlöst.
Företagen såg samarbetet som ett komplement till deras ordinarie insatser, ungefär som en turbo i en motor. Kommunerna såg istället att den här delen av deras verksamhet hade fått en helt egen motor, och att de kunde stänga av sin egen och gå hem. Där det tidigare varit aktivitet och konkurrens mellan kommunerna, blev det ingenting.
Frågan togs upp vid flera tillfällen, och vi uppmuntrade alla inblandade att vårda och utveckla sina egna styrkor, eftersom det är enda sättet som helheten kan utvecklas.
Men det funkade inte.
Man satte sig på händerna, och summan blev i ärlighetens namn sannolikt mindre än om kommunerna fortsatt konkurrera, utan vårt företag som samordnare. Korkat beteende kanske, men ändå vanligt i samarbeten. Bara för att man sätter in en Zlatan i startelvan så betyder det inte automatisk vinst, utan man har bara förbättrat en position. Övriga måste jobba lika hårt som vanligt för att utnyttja fördelen.
I det här fallet föll kommunerna för lockelsen att lämna ifrån sig mer ansvar än vad samarbetet krävde, och glömde att man då också lämnade ifrån sig inflytande och frihet.
Och inflytande och frihet är motorn i all utveckling. Fråga vilken entreprenör som helst om vad som är deras verkliga drivkraft. Jag har läst undersökningarna. Jag vet svaret. Det är inte pengar.
Det är i det här ljuset man bör se alla samarbeten. Det gäller förhållanden och fotbollslag såväl som kommunsamarbeten och Sveriges medlemskap i EU. Alla som deltar ska bidra, och lämnar man över ansvar så lämnar man samtidigt över lika delar inflytande och frihet.
För att ta EU-exemplet, så bör vi låta EU vara turbon och inte motorn. Om vi lockas att lämna över för mycket ansvar, så tar vi samtidigt bort motorn till vår egen utveckling och kan inte uppnå vår verkliga potential.
Det vore synd, för både EU och Sverige har en fantastisk potential.
Det är först när vi har det klart för oss som vi kan bli vinnare – på riktigt.
