Skinkan ska vara lagom rund och ha rätt ”kansla”. Då blir det bra. Julskinkans hemlighet lärde jag mig under skoltiden och jobbade extra i en butik. Däremot är ju det här inte någon direkt vetenskaplig beskrivning, och därför har familjens skinkeinköp blivit en av mina exklusiva uppgifter inför julen.
Men nuförtiden har en en annan faktor än utseende och känsla smugit sig på. Priset.
Häromdagen stod jag i butiken och valde mellan en lokal julskinka som kostar nittio kronor kilot, mot en importerad som kostar fyrtionio. Utan att ha smakat, eller skurit itu dem så såg de lika bra ut.
Det borde vara ett enkelt val. Men det är det. Jag tänker nämligen tillbaka på en middag för en tid sedan.
Jim från England var vår gäst. I många år var han resejournalist, och besökte alla världens hörn, upplevde all världens kulturer och åt all världens mat. Nuförtiden skriver han manus till några av de engelska deckare vi ser på TV här i Sverige.
Efter en stund tittar han upp och säger: ”- Vet ni, det här var nog det godaste kött jag ätit. Vart kommer det ifrån?”
– Från 200 meter åt det hållet, svarar jag och pekar ut genom fönstret.
”– Congratulations”, säger Jim.
I november varje år slaktar bonden i vår lilla by. Familjerna i byn passar på att lägga upp förråd med nötkött, som nästan räcker ett helt år. Köttet ÄR väldigt gott. Köttfärsen är fast och smakrik, och biffen är ibland lika mör som butikens filé. Vi är lyckligt lottade.
Hela Sverige är förresten lyckligt lottat, som kan vara helt självförsörjande av baslivsmedel.
Men det är vi inte. Tvärtom importerar vi ovanligt mycket mat jämfört med de flesta andra länder.
Nu är jag inte mot matimport. Inte alls. Att vi importerar oliver från Grekland tycker jag är fenomenalt, eller bananer och ananas från Brasilien. Att vi exporterar malda renhorn och trattisar till japan är perfekt.
Men när det gäller baslivsmedel så är det en annan sak. Att vara självförsörjande på det som är avgörande för vår existens känns som en självklarhet, på mer än ett vis.
Nu hänger mycket samman med EU, frihandelsavtal och annat. Men ändå… Det känns konstigt, och som gjort för en apokalyptisk profets skrift:
”De lät fattiga långt bort odla maten, och den dag dessa slutade så stod de där – trinda och självgoda, dock inte länge…”
Middagskonversationen leder så småningom fram till ett förslag. Sverige och England borde erbjuda sig att vara försöksländer för en ny modell där varje land som kan vara självförsörjande av baslivsmedel också ska vara det, och bara exportera till de länder geografiskt närmast som inte har samma förutsättningar.
EU:s jordbrukspolitik är ju ingen succé direkt, så nog borde friska förslag välkomnas?
Fördelarna är alla fall uppenbara. Bra för miljön med minskade transporter, tusentals fler arbetstillfällen på landsbygden, vi kan behålla vårt goda djurskydd, minskad risk för smittspridning, öppnare landskap – förutom att vi har säkrat upp vår existens till den dag det blir sämre tider.
Det finns många olika sätt att se på det här, och för att skaffa sig en egen uppfattning kan man ju alltid prova Buddhas grundråd: ”Tro inte på vad någon skrivit eller sagt, oavsett om jag har sagt det, om det inte överensstämmer med ditt eget sunda förnuft.”
Prova det, och säg sedan vad du tycker.
Jag valde i alla fall den lokala julskinkan.
God Jul!
Jag har också valt lokalt – jäkligt gott. Det fina är att jag köpt lite mindre vilket innebär att jag kommer att hinna äta upp allt. Skatorna blir utan i år, däremot får Pricken smak. För det är ju ändå jul!
Tack för dina ord – de inspirerar mig att tänka ett varv till.