Låt vattenkraften utveckla bygden!

I år tar statskassan in 689 miljoner kronor i fastighetsskatt på de vattenkraftsanläggningar som finns i Norrbottens län. Från Västerbotten kommer 558 miljoner kronor, från Jämtland 528 miljoner och från Västernorrland 521 miljoner. Sammanlagt bidrar vattenkraften i skogslänen med 2.641 miljoner kronor enbart i fastighetsskatt. Lägg till detta de mångmiljardbelopp som staten tar in i annan energibeskattning så handlar det om enorma summor som vattenkraften bidrar med. Dessutom gör kraftbolagen mycket goda förtjänster på vattenkraften.
De bygder som bidrar till landets elproduktion med sina forsar får däremot nöja sig med en smula från den rikes bord. De så kallade bygdemedlen uppgår årligen till ungefär 110 miljoner kronor, som ofta används till lokala utvecklingsprojekt. Dessa medel vill emellertid en statlig utredning nu styra till vattenförbättrande åtgärder. Det må vara ett viktigt ändamål, men att just bygdemedlen föreslås gå till detta skapar förstås stor och begriplig upprördhet hos vattenkraftskommunerna.
Att de rikedomar vattenkraften generar nästan helt hamnar i kraftbolagens kassakistor eller i statskassan tyder på ett närmast kolonialt tänkande från centralmakten. Detta förhållande var bakgrunden till att socialdemokraten Hans Lundqvist i Ragunda och centerpartisten Per Söderberg i Östersund 1999 tog initiativ till att bilda Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV). Målsättningen för föreningen är att efter förebild från Norge införa ett system för återföring av vattenkraftsmedel till de kommuner och bygder där vattenkraften finns. Det är närmast absurt att våra största vattenkraftskommuner Ragunda och Jokkmokk tvingas kämpa med utflyttning, minskande resurser och ha de högsta skattenivåerna i landet. Låt vattenkraften medverka till att utveckla dessa bygder!
I Norge råder bred enighet över alla partigränser att vattenkraftskommunerna ska ha en skälig del av de värden det strömmande vattnet skapar. Detta ses som en kompensation för de skador vattenkraftsutbyggnaden innebär för fiske, turism, jord- och skogsbruk. Tack vare återföringen, som uppgår till flermiljardsummor varje år, kan vattenkraftskommunerna erbjuda medborgarna och näringslivet en god service. Systemet spelar en viktig roll i den framgångsrika norska distriktspolitiken. På Landssamanslutninga av Vasskraftskommunar (LVK):s hemsida finns information om det norska systemet för vattenkraftsåterföring.
I FSV:s styrelse finns företrädare för samtliga riksdagspartier och vi arbetar vidare för att få till stånd ett system för vattenkraftsåterbäring även i Sverige. Vi är öppna för olika lösningar, men har pekat på att en modell kan vara att hälften av fastighetsskatten på vattenkraften, i år ungefär 1,5 miljarder kronor, går till vattenkraftskommunerna och berörda regioner. Glädjande nog står de ledande landsbygdsorganisationerna Hela Sverige ska leva, Inlandskommunerna och Småkom bakom det rättfärdiga kravet på återföring av vattenkraftsmedel. Nu gäller det att öka opinionstrycket ytterligare.
Nyligen har centerledaren Maud Olofsson föreslagit att en statlig fond med riskvilligt kapital för inlandet inrättas. En sådan fond kan bli en viktig injektion. Jag vill emellertid för min del understryka att en sådan fond inte kan ses som en ersättning för ett långsiktigt och stabilt system för återföring av vattenkraftsmedel.
Det här blev en lång första bloggpost från min sida. I fortsättningen ska jag försöka hålla mig mer kortfattad. Kommentarer och synpunkter är varmt välkomna.