Jag slås ofta över kraften som finns i svensk landsbygd. Uppväxt som jag är i värmländska Degerfors, boende i småländska Bankeryd och med sommarhus på Öland. Förändringarna för landsbygden har onekligen varit stor bara under min livstid. (Och jag är inte särskilt gammal, vill jag bara ha sagt…)
Jag har som partiledare haft som idé att vara på resande fot varje vecka, för att ta del av villkoren för människor, företag och föreningar i hela landet. Det är förstås inspirerande.
Den senaste tiden har jag gjort vad jag kallar för en köksbordsturné. (Du kan läsa mer om den här; http://www.svenskaköksbord.se)
Jag tror nämligen att Sveriges verkliga problem diskuteras allt mer vid människors köksbord. Det är här man får veta hur de verkliga prioriteringarna ser ut och vad som roar och oroar.
Politiker, även inom mitt eget parti, har varit bra på att ständigt hitta på nya saker att besluta om. Och varit måna om att få ha så stor kontroll som möjligt. Jag tror att det har varit en hämsko för landsbygden.
Politiker älskar nämligen att tala om sånt som planeringsförutsättningar. Det är sånt som gör att byskolor läggs ned, trots föräldrarnas motstånd. Kommunens intresse av att ha bra förutsättningar har nämligen gått före enskilda människors intressen – och förutsättningar.
Det är därför som jag tror att politiker ska stödja, istället för att i onödan styra. Skolpeng gör det möjligt för byskolor att leva vidare om föräldrar och byalag bestämmer sig för att det är viktigt. Förskolepeng och valfrihet inom äldreomsorgen likaså.
Barnomsorgspeng har gjort det möjligt för en förälder att bli dagmamma eller dagpappa med betalning från kommunen, om man samtidigt också tar emot ett annat barn i sitt hem. Vårdnadsbidraget har ökat marginalerna för föräldrar som velat anpassa sin arbetstid medan barnen är som minst.
Vårdval gör det möjligt att hitta kreativa lösningar för primärvården. Och omregleringen av apoteksmarknaden har flyttat avgörandet om hur stort ett kundunderlag för ett apotek måste vara från ett huvudkontor i Stockholm till enskilda intresserade apotekare.
Jag tror att det är här någonstans som politiken praktiskt kan möta den kraft och det intresse som finns på landsbygden. I de sammanhang där jag har funnits har ingen velat ha bidrag och passiva stöd. Man har velat ha reella förutsättningar. En chans att påverka den egna bygdens utveckling. Använda den kraft som finns när människor sätter ihop sina köksbord och jämför hur diskussionen runt dem ser ut. Då man upptäcker vad man gemensamt vill och kan arbeta för.
Den kraften är svår att kombinera med centralstyrning och lika-för-alla-lösningar. Jag hör ofta frågan; Varför ska det vara så svårt? Och ja – varför ska det vara så svårt?
Jag vill bidra med en politik som frigör kraft och lösgör knutar. Hur konstigt det än kan låta för en del av mina politiska kollegor så tror jag faktiskt att det bara görs om jag och andra beslutar mindre – och enskilda och deras nära gemenskaper beslutar mer.
