Ibland tänker jag att jag kanske borde flytta upp norröver igen. Flytta till nån liten vacker stad (typ Östersund eller Sundsvall) och bara softa på.
Men även om det vore möjligt (kan inte flytta ifrån barnens far hipp som happ) så tror jag aldrig att jag skulle göra det. Trots att jag längtar efter närhet till familj där uppe, så tror jag att jag aldrig skulle kunna bo där.
Varför det är på detta sätt vet jag inte. Kanske borde jag gå i terapi.
