Jag minns första gången som jag kom i kontakt med ordet glesbygd. Jag gick i lågstadiet och min lärare Laila redde ut begreppet. ”Det är när det är glest mellan husen” förklarade hon.
Det kändes passande. Gles-bygd. Glest mellan husen. Så klart.
Men så fick Laila en allvarligare ton på rösten. ”… men jag vet inte varför det ska heta glesbygd. I städerna har man tätt mellan husen, men vi har ju tätt mellan träden”.
Då tyckte jag att Laila var en mycket klok kvinna. Varför koncentrera sig på att det är glest mellan husen när man har så fruktansvärt tätt mellan träden? När tiden gick insåg jag dock mer och mer att Laila måste ha greppat efter halmstrån.
Vem bryr sig om det är tätt mellan träden? Inga normalt funtade politiker går och tänker på träd när de ska lägga budget. ”Hur mycket pengar ska det här stället få då… 1000 spänn per träd?”. Till och med en sann trädälskare förstår att det är orimligt att tänka så.
När jag växte upp gick det långsamt upp för mig att norrlands inland, där jag kommer ifrån, inte riktigt räknades.
Jag minns det tydligt när det var debatt om att ”öppna landskap” borde bli nationalsång. Öppna landskap? Vadå öppna landskap? Jag hade väl aldrig i mitt liv sett ett öppet landskap och havet skrämde skiten ur mig. Hur kunde det då diskuteras om att bli en nationalsång?
Vi var för få som bodde där. Och när inte en enda unge som sjöng dagens sång på Bollibompa, inte EN, var från Norrland, då väcktes tankebanan: Är man härifrån kan man aldrig bli något. Aldrig.
Jag har alltid älskat skogen och alla underbara träd. Jag har alltid älskat naturen, luften och miljön. Men en dag när jag var 19 år fyllda tog jag mitt pick och pack och drog till Göteborg.
Det var inte för att jag ville till Göteborg, utan det var för att jag ville bort från Norrland.
