Inez Abrahamsson håller igång i gästbloggen. Såg ni hennes dröm?
I veckan ska vi göra en nystart med debatten då sidan förhoppningsvis kommer kommer att fungera perfekt.
Jag funderar på nedläggningen av alla små skolor. Vi kämpade länge i vår by för vår skola, men vi fick ge oss. Efter det gick all luft ur föräldragruppen, vi tappade tron på politikerna, flera barn flyttade till skolor i andra kommuner och familjer lämnade byn. Det blev jättetungt. Det var som i sagan ni vet där råttfångaren kommer med sin flöjt och spelar en melodi som gör att alla barnen följer honom och försvinner. Det absolut viktigaste för en by är nog ändå skolan. Där finns ju framtiden. Kanske hittar vi nya vägar, vi har idéer och utvecklingsplaner, det är nog bara lusten som saknas just nu. Är någon som känner igen sig?
Ja visst känner jag igen situationen.
För vår del kämpade vi i många år och vann gång på gång, en sammansvetsad skara. Men sen kom det till slut, då räckte det inte längre, alla våra argument och all vår kämpaglöd hjälpte inte.
”Det var synd om barnen” sa några politiker, synd om dem som gick i en liten skola, där var och en fick utvecklas i sin takt, där en åldersblandad undervisning gav trygghet och möjligheter att jobba på sin egen nivå.
Men nej, sa politikerna, barn ska inte vara i en liten grupp, de behöver komma till en stor skola och härdas bland många barn.
Efter nedläggningen gick luften ur oss, och det var tungt en tid, men vi fann nya vägar och många olika projekt har ändå varit lyckosamma för vår bygd.
Det viktiga är att man ändå försöker se det positiva och se möjligheter, för de finns där!
Och att man gör något tillsammans, tar det lugnt, lyssnar in och inte är rädd för att ge sig in i nya projekt som är väl förankrade.